Peter kastade sig ut ur fönstret och mosade en zombie totalt med sin vikt på 95 kg. Sedan reste han sig ilsnabbt och stack en galning i ögat med bladet. Sparkade bort zombien och kämpade med att inte bli uppäten eller biten av någon zombie.

Lars lyckades också sänka ett par zombier, men det välde bara ut fler och fler från skogen och alla sex insåg snart att det var lönläst, de var dödsdömda. Men så, likt en blixt från klar himel, bröts ljudet av skrik och metal mot zombiehuvuden plötsligt av kulsprutekulro som ven genom luften. Kulor som dök ned och sänkte zombierna, en efter en. Plötsligt dök en helikopter upp bakom hustaken och hovrade några meter ovanför våra vänners huvuden samtidigt som en kulspruta avfyrade ytterliggare några salvor in i skogen. De var räddade!

Helikoptern sänkte sig ned och ut hoppade två soldater och en fint klädd, asiatisk, äldre herre. "Daddy!" ropade Nao plötsligt och rusade fram mot sin far. Samtidigt lade alla vänner märke till dekalen på helikopterns stjärt; "Butai Corporation" - det företag som testat sina vapen ute på Värmdö, Nao var tydligen ägarens son!!!

Nao och hans far omfamnade varandra samtidigt som de snabbt rörde sig tillbaka mot helikoptern, de andra följde efter men blev stoppade av de två soldaterna. "Vad i helvete tror ni att ni håller på med!?" skrek Lars. Men soldaterna bara skakade på huvudet varav den ena sa; we're sorry mister...

Sedan började de backa bakåt, med vapnen riktade mot Lars, Mikael, Josefine, Fabian och Peter. Lars pekade finger när helikoptern sedan lyfte och Nao tittade ut på sina vänner.

Så fort helikoptern satt fart bortåt så hördes ylanden igen. "In i min bil!" skrek Lars samtidigt som han tog upp sin nyckelring och började springa mot en liten Jetta.

"Pax att sitta fram!" skrek Fabian och kutade iväg och satte sig på passagerarplatsen bredvid föraren. Den blodiga, flottiga stekpannan höll han fortfarande i handen. "Var kör vi nu?" undrade han.

"T-centralen" sa Peter. "Om de evakuerar stockholm gör det så därifrån."
Peter öppnade dörren och satte sig i baksätet. Fasen att de lämnade all mat.

När alla väl satt sig till rätta bar det iväg. Även om stationen bara låg en kilometer bort insåg Lars, som körde, snart att han skulle bli tvungen att köra in på gågatan i centrum, över skolgården på Södertörn och sedan skulle de få springa resten av biten, mellan Södertörn och SL-center i Flemingsberg. Vägen där emellan var en konstruerad sådan, först en rulltrappa ned till bron över E4:an, sedan vidare genom Pressbyrån och slutligen ner för ytterliggare en rulltrappa. Väl på perrongen skulle de få vänta på tåget...

Sträckan ned till skolan lade de snabbt bakom sig. Överallt sprang det omkring människor och "galningar", men det fanns inget våra vänner kunde göra, bortsett från att köra över två av "galningarna". Skolgården var folktom men man kunde tydligt se att folk tagit skydd inne i lokalerna och barrikaderat ingångarna, men det var nog ändå bäst att fortsätta mot pendeln eftersom de antagligen inte skulle släppas in. Väl framme vid skolgårdens utgång och den rulltrappa som ledde ned till SL:s central i Flemingsberg kastade sig alla ut genom bilen, greppade sina tillhyggen och började springa nedför trapporna och sedan vidare över bron ovanför E4:an och in i pressbyrån - där de lyckades slå ned tre galningar till.

"Ta allt ni behöver!" skrek Lars och grabbade tag i en Maraboukaka.

Fabian brydde sig inte så mycket om vad han packade ner utan fyllde mest väskan och fickorna med det som låg närmast till hands. Hela tiden slängde han en vakande blick över axeln. "Kan vi dra nu?" undrade han nervöst och la ett mjölpaket i väskan utan att tänka.

Lars plockade snabbt på sig diverse godsaker och färdigbredda smörgåsar. Josefine stoppade på sig juice och mjölkpaket medan Mikael länsade tidningshyllorna på Slitz.

Fabian ryckte åt sig en av Mikaels tidningar och skyndade sedan bort mot ingången för att kolla så att kusten var klar. "Kom igen nu, nu drar vi!"

Utgången ledde in till en mindre perrong med några stolar och en mindre kebabrestuarang samt en Wayne's Coffey. I mitten av allt fanns ett par rulltrappor som ledde ned till huvudpärrongen, där ett pendeltåg från Södertälje just stannade och soldater klev ut ur alla ingångar - tydligen så var evakueringen väl organiserad. Det verkade i alla fall som det.

Våra vänner kutade snabbt ned fört trapporna och fram till de mer eller mindre överfyllda tågvagnarna. Lars frågade en soldat vad som pågick.

"Kan inte säga mer än att vi befinner oss i en krissituation och att vi evakuerar så många som möjligt till Stockholm där staben bedömt det som säkert område. Gå på tåget och försök ta så liten plats som möjligt!.

Sällskapet kunde med nöd och näppe trycka sig in bland snyftande kvinnor och darrande män. Tåget började rulla och allt var lugnt för en stund...

"Jag önskar jag hade gått till kyrkan oftare" mumlade Fabian och tänkte på sin djupt troende katolska familj. Tänk om den här skiten hade spridit sig ända ner till Småland redan. Hans familj kunde vara död vi det här laget, tillsammans med större delen av alla han någonsin känt. Vad tusan höll egentligen på att hända?

Pendeltåget rusade verkligen fram, och det verkade inte stanna av när de närmade sig Huddinge heller. Istället så sade konduktören plötsligt i högtalarna; håll i er nu...

Det kändes nästan som om vagnarna skulle klyva luften när tåget drog förbi Huddinges station i hundra knyck. Huddinge stod i brand och i luften cirklade ett tiotal flygplan som spontant släppte sina laster. På berongen kunde de skrämda passagerarna skrämt se hur grupper av "människor" slet i stycken av det som en gång varit andra människor.

Pendeln fortsatte vidare och stannade vid några stationer utan problem, tills de kom till Älvsjö.

På håll kunde Fabian se att en grupp av zombies snabbt närmade sig perrongen, där flertalet vanliga människor befann sig. Konduktören tycktes inte ha lagt märke till zombierna och stannade och öppnade dörrarna. Soldaterna klev ut och på bara någon sekund hade en av dem övermannats av ursinninga zombies som också lyckades ta sig in i vagnarna. Tåget började då rulla innan vagnarna stängts och några människor ramlade ut och lämnades åt sitt öde på perrongen i Älvsjö.

Panik utbröt, zombierna hade tagit sig in tre vagnar bort. Lars förstod att folkmassan skulle hindra dem från att komma fram till sällskapet innan tåget nådde Stockholm, men vad skulle hända där?

Folk stirrade ned i backen, hjälplösa som de var, och lyssnade på ljudet av skrik och förtvivlan tre vagnar bort...

Pendeln fortsatte sedan i allt snabbare takt och stannade inte vid någon av stationerna mellan Älvsjö och Stockholms central. Men även om det inte varit för zombierna på tåget, så hade det varit för zombierna på perrongen. När vagnarna lämnat Stockholm södra så kunde våra vänner se hur folk slets ned på löpande band en vagn bort. Snart skulle dock Lars inse att zombierna inte var deras största problem.

Väntandes på centralen stod ett femtiotal soldater uppställda med sina AK4:or riktade mot pendeltågsvagnarna. Det var ju självklart! tänkte Lars. Inte skulle de riskera att låta zombierna spridas in till city för några vanliga människors liv.

"Neeeeeer!!!!!" skrek han sedan och drog ned Fabian och Josefine på golvet. Mikael och Peter var inte långt efter och precis när de tog i golvet, tillsammans med ett tjugotal andra passagerar som också fattat vinken, började soldaterna utanför avfyra sina vapen och hela världen var plötsligt ett kaos av krut, glassplitter, skrik och panik...

Vapnen smattrade och folket i vagnen slets sönder av kulorna och föll döda till marken. Allt gick väldigt snabbt och ingen förstod efteråt vad som hänt, men på något vis lyckades Lars få våra vänner plus tre andra att följa efter, krypandes längst marken, genom vagnen och sedan ut genom ett fönster som vette bort från den del av perrongen där soldaterna sköt. De kröp snabbt ut och landade med en hård duns på spåret nedanför. "Bort från spåret!!!" skrek Lars och pekade mot ett pendeltåg som kom innifrån staden, troligen för att hämta upp nya flyktingar.

Våra vänner och två av de andra han bort, medan en tredje inte han reagera i tid och delades i två när pendeln rusade fram. Skrikande fortsatte de sju överlevande mot tågspåret 20 meter bort där ett Karlstad/Oslotåg just kom in på perrongen. Bakom dem fortsatte soldaterna att skjuta.

"Under tåget!!!" skrek Lars, och klämde sig ned under en av vagnarna samtidigt som folk på perrongen ovanför mer eller mindre slogs för att få en plats ut ur landet. De andra kröp också snabbt ned under tåget. "Vad gör vi nu?" gnydde Josefine.

"Ja?" undrade Fabian. "Vad tusan gör vi nu? Och var i helvet är vi på väg egentligen?"