"Uppfattat." svarade marcus och såg hur de ryska soldaterna trädde in i siktet. Han tryckte ner avfyrningsknappen och vapnet började att smattra för fullt. Kulor rev upp marken och kort efter började den meja ner ryssarna och stoppade deras framfart. Överflygningen var snabbt över och flertalet av de rysska soldaterna låg döda på marken. "utmärkt flygning!" påpekade han respektfullt. "Du gav mig optimalt skjuttläge."

"Tackar" sa Mikael och vände på flygplanet.
Inom en sekund började hela cockpiten pipa och skräna.
"Missil! Håll i dig!" skrek han och svängde tvärt mot marken.
Han körde i sicksack och letade intensivt efter missilen, den måste vara precis bakom, och den knappade in. Han körde ner flygplanet på mycket låg höjd, han näst intill skrapade trädtopparna. Han svängde tvärt uppåt och kände hur de tappade fart. Han vände snabbt och roterade i luften. Sedan kom nådastöten. Hela flygplanet stannade upp och tappade total kontroll. De båda piloterna skrek medan flygplanet kapade av träden som stod i vägen. Flygplanet han studsa två gånger innan det stannade upp.
"Är du okej?"

"Något öm, det va inte precis din mjukaste landning." sa marcus med en lätt stön av smärrta. "Men jag reder mig. Förbaskat bra fluget! Men vi bör väl röra på oss, jag vill inte gärna bli upptäkt av ryssarna i ett kvaddat flyggplan."

"De är redan påväg" sa han och spände loss sig själv samtidigt som han slet loss kulsprutan som satt på väggen."Ta den, skjut ryssarna om de kommer alltför nära"
Han återtog kontrollen över maskingeväret i flygplanet och väntade på ryssarna.

Marcus slet av sig ansiktsmasken och knäppte upp bältet och vred sig ut så fort han kunde. Han tog i mot kulsprutan och öppnade upp kokpiten så att ahn kunde skjutta. "Är det många?" frågade han nästan lite viskade, trotts att fienderna omöjligt inte redan kunde veta var de fanns. Hjärtat bultade och adrenalin började sprida sig i blodet. Nu va det inte övning, nu var det på blodigt allvar.

Mikael såg den första mynningsflamman och började hålla in avtryckaren. Skotten slet skogen i småbitar och förhoppningsvis dem inuti också. Kulor började studsa mot flygplanets kaross och Mikael fick ducka lite grann.
"Inkommande på sidan"

Marcus gjorde vad han kunde för att undvika att bli träffad samtidigt som han förgäves skött in mott träden. ryssarna syntes dåligt bakom träden och att träffa dem va svårt. "Få iväg ett SOS medelande. Vi behöver förstärkning, fort. De kan vara hur många som helst!" skrek han till Mikael för attt överljuda skottlossningen. De var inte utrustade för markstrid.

"Vi har störtat!" informerade Mikael HK. "Norr om Keminna i en skog. Vi behöver omedelbar assistans, tung eld från skogen."
"Uppfattat" svarade HK. "Finska soldater är hos er inom 20 minuter"
"Vi har inte 20 minuter!" skrek Mikael för att överrösta kulsprutan.
Han höll in avtryckaren ytterligare en stund innan den stannade och klickade tomt. Han slet upp sin pistol och avfyrade två skott mot skogen. Sedan tog han upp kontakten igen med HK och skrek:
"Artilleri begärd! På vår position."

Marcus svor över att förstärkningen var utom räckhåll. Kulsprutan hade slut på skott och han höll just på att osäkra pistolen. "Om vi tar oss ur det här är jag skylldig dig ett paket cigg." sa han till Mikael. Ett paket cigg var ett biligt pris för att överleva. Särskillt när man inte rökte.
Han skött, och ryssarna skött tillbaks. Skoten slog in i flyget som nu mer och mer började likna en schweitserost. Allt var så mycket bättre i luften. En robot, sen va det slut. Inte en onödigt utdragen död med skjuttande hitt och ditt.

Strax därefter slog bomber ner från artilleripjäserna De slog otroligt nog inte ner på flygplanet utan mer i skogen runt omkring. Till slut upphörde bombningen och Mikael reste sig upp med pistolen i handen. Han slet loss ett kulsprutemagasin från väggen och gav det till Marcus Han gick sedan in i skogen mot Keminna där Finnarna skulle hålla motstånd.
"Vi söker oss mot striden, vi hjälper våra allierade"